I vecka hade klassen en serieworkshops med Fredric Gunve. Mycket inspirerande dagar som mynnade ut i en stor samarbetsövning i klassen. För mig var dessa dagar en bra introduktion till den kommande gestaltande uppgiften ute på praktiken som är i serieform om konflikt.
Jag funderar kring att använda delar av workshopen ute på min praktik med eleverna. Kanske starta upp en lektion där alla får måla traditionella serier där de först och främst skapar inom rutorna för att sedan se vad som händer om man inte längre tar hänsyn till rutor och gränser. Hur kan eleverna använda sig av mellanrummet?
Konflikt
Det nya begreppet som vi i klassen ska arbeta efter är KONFLIKT. Främst kopplar jag detta till skolans värld som jag träffar på under min praktik och alla de konflikter som finns där. En av de största konflikterna jag tycker skolan har idag är konflikten med TIDEN.
Kanske kommer jag arbeta vidare kring detta, eller så är det en ingång till något annat.
Jag tycker dessutom att verkligheten ibland stå i konflikt med den typ av litteratur vi läser. Mycket låter bra och är väldigt bra i böckerna men hur används det i verkligheten? Finns verkligen den tiden? Jag är orolig över den processbedömning som ska göras ute på skolorna. Missförstå ej, men jag fattar bara inte hur tiden räcker till. Återigen nämner jag Pedagogisk bedömning av Lindström som exempel. Boken tar upp den viktiga kommunikationen i bedömning för att eleverna ska växa och utvecklas, tillexempel genom formativ bedömning. För mig är det så jag vill arbeta som lärare men kommer det betyda att man kommer känna sig misslyckad flera gånger om ute i verkligheten när man märker att tiden inte räcker till? Eller kan man hitta lösningen, hur kan man samarbeta med tiden?
Lars Lindström skriver också om sin processbedömning i skriften, Bedöma eller döma. Jag tycker hans sätt att tänka är pedagogiskt och tydligt. Just nu arbetar jag med hans processbedömning i en egen bedömningsmatris.
I tisdagskväll ( den 21/2) lyssnade jag på en föreläsning om en serie framgångsrika misslyckanden. Katja Aglers konstnär som besitter enligt henne själv storhetsvansinne, dumhet och en massa måsten. En mycket inspirerande kvinna som lyckades träffa helt rätt. Hon svarade på mina tankar och funderingar . Processen är som jag uppfattade det enligt henne vägen dit. Alla dialoger, alla möten, det är där de storslagna uppstår. Hennes metod: Dra allt så långt det går!
Kort har hon till exempel under tre år försökt släcka Time Square i en minut. Hon lyckades inte övertyga företagen att släcka sina skyltar men vägen dit var en imponerande process. Tack för att du, Katja öppnade mina ögon! Här kan du läsa om hennes verk i det offentliga rummet. http://www.katjaaglert.com/
Kanske kommer jag arbeta vidare kring detta, eller så är det en ingång till något annat.
Jag tycker dessutom att verkligheten ibland stå i konflikt med den typ av litteratur vi läser. Mycket låter bra och är väldigt bra i böckerna men hur används det i verkligheten? Finns verkligen den tiden? Jag är orolig över den processbedömning som ska göras ute på skolorna. Missförstå ej, men jag fattar bara inte hur tiden räcker till. Återigen nämner jag Pedagogisk bedömning av Lindström som exempel. Boken tar upp den viktiga kommunikationen i bedömning för att eleverna ska växa och utvecklas, tillexempel genom formativ bedömning. För mig är det så jag vill arbeta som lärare men kommer det betyda att man kommer känna sig misslyckad flera gånger om ute i verkligheten när man märker att tiden inte räcker till? Eller kan man hitta lösningen, hur kan man samarbeta med tiden?
Lars Lindström skriver också om sin processbedömning i skriften, Bedöma eller döma. Jag tycker hans sätt att tänka är pedagogiskt och tydligt. Just nu arbetar jag med hans processbedömning i en egen bedömningsmatris.
I tisdagskväll ( den 21/2) lyssnade jag på en föreläsning om en serie framgångsrika misslyckanden. Katja Aglers konstnär som besitter enligt henne själv storhetsvansinne, dumhet och en massa måsten. En mycket inspirerande kvinna som lyckades träffa helt rätt. Hon svarade på mina tankar och funderingar . Processen är som jag uppfattade det enligt henne vägen dit. Alla dialoger, alla möten, det är där de storslagna uppstår. Hennes metod: Dra allt så långt det går!
Kort har hon till exempel under tre år försökt släcka Time Square i en minut. Hon lyckades inte övertyga företagen att släcka sina skyltar men vägen dit var en imponerande process. Tack för att du, Katja öppnade mina ögon! Här kan du läsa om hennes verk i det offentliga rummet. http://www.katjaaglert.com/
Anna
FG
SvaraRaderaRoligt att du gillade Katja Aglerts föredrag. Hon är en av mina favorit konstnärer.