Det som går i arv

Två stycken från ett av mina arbeten i sociologi. 

Sociologen Fiona Devine tar avstamp utifrån sin egen position för att exemplifiera och förklara begreppet reproduktion i ”How parents help their children get good jobs”. Hon undersöker empiriskt medelklassen och lägre klasser i USA och Storbritannien för att på så vis belysa hur medelklassen mobiliserar ekonomiska, kulturella och sociala resurser för att deras barn ska få positioner som gynnar dem i framtiden (Fiona Devine, 2004). Inspirerad av henne tittar jag på min egen position, min mammas och min mormors. Det som främst reproducerats är utbildning, sättet att bo och att vi alla tre tillhör medelklassen. När jag tänker på hur jag vill uppfostra min dotter vill jag ge henne alla möjligheter att få ett bra utgångsläge att lyckas genom att bidra med sociala, kulturella och ekonomiska resurser.

För att landa i min egen position, min förmåga att välja och min kapacitet att utforma livsprojekt, förstår jag att förutsättningarna för mitt liv också är villkorade av strukturer och att jag även lever mitt liv utifrån de resurser (kulturella, ekonomiska och sociala) jag har fått med mig från min barndom och min familj. Med agentskapets krafter, att exempelvis utforma livsprojekt, byter vi delvis positioner men vi lever ändå vidare inom samma klass. Med Archers analytiska dualism som handlar just om strukturers mekanismer och det mänskliga agentskapet och dess krafter ser jag på generationerna före mig och inser att det är där handlingskraften funnits som till viss del villkorar mitt liv idag (Archer Margaret, 2002 Realism And The Problem Of Agency, in Journal of critical realism vol 5).

Ovan är två stycken från ett av mina arbeten jag gjorde i sociologi som berör hur vi människor socialiseras in i ett visst sammanhang, en viss klass. Hur olika sociala positioner påverkar vardagen, på olika vis, för ett barn och hennes framtid. Det är även utifrån ett sociologiskt perspektiv mina första tankar formats i hur jag ska ta mig an ett verk från Biennalen.

 

Inmaculada Salinas och hennes verk Microrrelatos en rojo får betraktaren ta del av en familjs fotoalbum där kvinnan, enligt konstnären, är mest frekvent återkommande elementet i fotografierna. Det är hon som påverkar bildens betydelse och riktning. Inmaculada Salinas vill placera kvinnan på en plats där hon sällan är, i centrum. 

(Vänster: Tre sidor från Inmaculada Salinas, Microrrelatos en rojo)

Under veckan som gått har jag spenderat mycket tid på konsthallen, hasselblads center och röda sten. Pressen och stressen har varit påtaglig. Samtidigt så vågar jag påstå att veckans sökande har resulterat i en ingång som jag tycker är intressant, kan stå för och vill arbeta vidare med. Tankar börjar formas och det börjar kännas okej att appropriera! Jag vill arbeta med lera, gips eller liknande för att på något vis återskapa fotoalbum. Jag ser också i detta skeendet att jag kommer förstora upp, med någon teknik, en eller två bilder från Inmaculada Salinas verk Microrrelatos en rojo. Det är också möjligt att jag kommer använda mig av egna fotografier kombinerat med Inmaculada Salinas fotografier. Huvudvärken har gått över något...Men kommer säkerligen igen! 

 Huvudvärk 2015