Vad säger ett fotografi?

Utifrån ett feministiskt perspektiv har män, enligt tradition, innehaft maktpositioner och det finns ett intresse att bibehålla dessa privilegierade roller. Så skriver Anthony Giddens i sin bok ”Sociologi”. Inom konsthistoria kan vi läsa om de stora mästarna, männen som skapade de traditionella mästerverken. 

- Historien om de kvinnliga konstnärerna väntar fortfarande på att bli skriven.

Judy Chicagos verk”The dinner party” är ett verk som jag tycker belyser att avsaknaden på kvinnor i ett historiskt perspektiv, inom konsten och andra sammanhang för den delen, i högsta grad existerar. Det handlar om att kvinnor inte erkänts och fått plats. Historien är således berättad av män om män.
Vid närmare analys av hennes verk kan man, förutom det mer uppenbara att hon erkänner kvinnliga viktiga personer inom konsthistorien, urskilja den hierarki som finns inom konstvärlden. Genom att se på hur Judy Chicago presenterar sitt verk kan man se att måleriet står högst då tallrikarnas yta är målade. Skulpturen och arkitekturen kanske handlar om tallrikens utformning. Keramik är materialet på tallriken medan textil är det som återfinns under tallriken, som bordsduk och bordstablett. Utifrån en föreläsning beskrevs hierarkin  inom konstvärlden och hur konstarter rankas olika på detta vis:

Måleri
skulptur
arkitektur
keramik
textilkonst 
smyckekonst  

Textilkonsten och de konstarter som genom historien på olika vis setts som kvinnliga finns längst ner i hierarkin. De mer erkända konstarterna, som genom historien ses som typiskt manliga, finns längst
upp i hierarkin (Från föreläsning 3/9-2015, Beatrice Persson). 

Judy Chicagos verk, ”The dinner party”  

 

Mamma, mormor, jag och min dotter 2013

Vad säger ett fotografi?  

 Den underliggande idén med mitt verk är att jag vill peka på de positioner som kvinnor i samhället har som ”Den andre”.  I ett samhälle där män ofta ses som subjektet. Psykologiska, sociala och kulturella skillnader och strukturer alltså socialt konstruerade uppfattningar är på något vis grundtanken. Detta påverkar den position man föds in i och lever i. 

Bilden ovan är på människor jag älskar och inspireras av. Min historia kring verket kommer inte handla specifikt om min, mammas eller mormors position i samhället och hur vi ställer oss till resonemanget, kvinnan som ”Den andre”. Det handlar inte om att synliggöra specifika maktstrukturer eller brist på jämställdhet i våra egna hem.  Detta skulle bli allt för personligt. Istället synliggörs kvinnan som ”Den andre” genom de hierarkier inom konstvärlden, som exempelvis belystes under föreläsningen 3 september, utifrån Judy Chicagos verk. Detta görs genom min mormors textilkonst. 

Mormors textilhantverk som hon genom livet skapat får därför plats i processen och i den färdiga installationen.  Hennes brodyrer. Hennes vävda, stickade, virkade kreationer. Hennes mattor, lapptäcken. Allt förtjänas att ses som de konstverk de är. 

Så ser planen ut!

Mormors hantverk
Till helgen kommer jag besöka mormor och låna med mig hennes konsthantverk. Nästa blogginlägg kommer fyllas med hennes konst.
Redan under processen fram till vernissagen kommer mormors textilhantverk att få ha en aktiv och levande roll. Jag har också börjat föra samtal med henne och mamma om verkets feministiska utgångspunkt, vilket inte kommer publiceras på bloggen.

Fotografier
Jag vet inte om jag kommer använda mig av ett fotografi (det ovan) eller flera. Jag har heller inte bestämt om min dotter ska vara med eller inte.

För att se till approprieringen hade det varit snyggt med flera fotografier eftersom Inmaculada Salinas arbetar så. Jag kommer efterlikna hennes sätt att presentera fotografierna/fotot så mycket som möjligt. Dessa fotografier kommer i så fall även dom hämtas den kommande helgen.

Vidare har jag också en tanke kring fotoalbum som jag inte kan släppa, eftersom de berättar historier. I så fall behöver jag ha tillgång till en mängd bilder... 

 

Det som går i arv

Två stycken från ett av mina arbeten i sociologi. 

Sociologen Fiona Devine tar avstamp utifrån sin egen position för att exemplifiera och förklara begreppet reproduktion i ”How parents help their children get good jobs”. Hon undersöker empiriskt medelklassen och lägre klasser i USA och Storbritannien för att på så vis belysa hur medelklassen mobiliserar ekonomiska, kulturella och sociala resurser för att deras barn ska få positioner som gynnar dem i framtiden (Fiona Devine, 2004). Inspirerad av henne tittar jag på min egen position, min mammas och min mormors. Det som främst reproducerats är utbildning, sättet att bo och att vi alla tre tillhör medelklassen. När jag tänker på hur jag vill uppfostra min dotter vill jag ge henne alla möjligheter att få ett bra utgångsläge att lyckas genom att bidra med sociala, kulturella och ekonomiska resurser.

För att landa i min egen position, min förmåga att välja och min kapacitet att utforma livsprojekt, förstår jag att förutsättningarna för mitt liv också är villkorade av strukturer och att jag även lever mitt liv utifrån de resurser (kulturella, ekonomiska och sociala) jag har fått med mig från min barndom och min familj. Med agentskapets krafter, att exempelvis utforma livsprojekt, byter vi delvis positioner men vi lever ändå vidare inom samma klass. Med Archers analytiska dualism som handlar just om strukturers mekanismer och det mänskliga agentskapet och dess krafter ser jag på generationerna före mig och inser att det är där handlingskraften funnits som till viss del villkorar mitt liv idag (Archer Margaret, 2002 Realism And The Problem Of Agency, in Journal of critical realism vol 5).

Ovan är två stycken från ett av mina arbeten jag gjorde i sociologi som berör hur vi människor socialiseras in i ett visst sammanhang, en viss klass. Hur olika sociala positioner påverkar vardagen, på olika vis, för ett barn och hennes framtid. Det är även utifrån ett sociologiskt perspektiv mina första tankar formats i hur jag ska ta mig an ett verk från Biennalen.

 

Inmaculada Salinas och hennes verk Microrrelatos en rojo får betraktaren ta del av en familjs fotoalbum där kvinnan, enligt konstnären, är mest frekvent återkommande elementet i fotografierna. Det är hon som påverkar bildens betydelse och riktning. Inmaculada Salinas vill placera kvinnan på en plats där hon sällan är, i centrum. 

(Vänster: Tre sidor från Inmaculada Salinas, Microrrelatos en rojo)

Under veckan som gått har jag spenderat mycket tid på konsthallen, hasselblads center och röda sten. Pressen och stressen har varit påtaglig. Samtidigt så vågar jag påstå att veckans sökande har resulterat i en ingång som jag tycker är intressant, kan stå för och vill arbeta vidare med. Tankar börjar formas och det börjar kännas okej att appropriera! Jag vill arbeta med lera, gips eller liknande för att på något vis återskapa fotoalbum. Jag ser också i detta skeendet att jag kommer förstora upp, med någon teknik, en eller två bilder från Inmaculada Salinas verk Microrrelatos en rojo. Det är också möjligt att jag kommer använda mig av egna fotografier kombinerat med Inmaculada Salinas fotografier. Huvudvärken har gått över något...Men kommer säkerligen igen! 

 Huvudvärk 2015